fredliga sken in genom en springa på tältdörren och blåsten och snöyran syntes utestängda.
Snöstormen varade emellertid hela natten, och då jag följande morgon (den 26 augusti) kröp ut för att koka kaffe, blef jag icke litet förvånad att finna mig själf, sofsäckarna, säckarna med våra kläder, alltsammans begrafvet under snö, som trängt in genom alla springor och fyllt tältet. Då jag skulle sticka fötterna i stöflarna, voro äfven de fulla af snö, och när jag skulle se till kälkarna, voro de halft begrafna, och stora snödrifvor lågo uppåt tältväggarna på alla sidor. Trots allt detta hade vi dock en angenäm söndagsmorgon med kaffe och frukost på sängen.
Snöstormen fortfor hela den dagen, och det blef allt tyngre att gå emot den, då snön blef lösare. Jag tänkte mycket på att binda ihop kälkarna och försöka med tillhjälp af segel kryssa oss upp mot vinden. Fortsatte vi på detta viset, skulle det dröja länge, innan vi uppnådde Kristianshaab. Vi kunde visserligen hoppas på en förändring; men den dagen kom den ej. Vi stampade oss fram så godt vi kunde. Efter en fjärdingsväg kommo vi till en höjd, där vi måste upp; men stigningen var så brant, att vi måste vara tre om hvar kälke, och det var ändå ytterst mödosamt att få upp den. Vid mätning visade sig stigningen vara omkring 1 fot på 4 fot.
Då vi efter en vända gingo utför, vände sig Kristiansen, som eljes sällan upplät sin mun, till Dietrichson och sade: »Herregud, att folk kan vilja sig själf så illa att taga sig för sådant släp.»
