gång man vann den fördelen, att om främre ändan af en släde bräcktes eller förstördes, man kunde vända den om och begagna aktern som för. Det uppstående bakstycket, som synes på teckningen, var gjordt af en böjd, smäcker askstång. Den visade sig mycket praktisk för att styra och skjuta med i svår terräng, där man måste vara två om hvarje kälke.
Hvar kälke vägde utan stålmedar omkring 11,5 kg.; med stålband under medarna uppgick vikten till 13,75 kg. Utom dessa tunna stålband var långs midten af hvarje med på undre sidan anbragt en smal, fyrkantig stålten, som skulle tjäna såsom ett slags köl och var afsedd att i hårdt isföre styra kälkarna och hindra dem från att slingra, hvilket är af stor vikt, när man färdas öfver jöklar genomdragna af sprickor, där slingringen lätt nog kan komma en släde att försvinna i djupet, i hvilket fall man får vara glad, om man själf icke följer med i fallet. Dessa ståltenar gjorde, så länge de sutto på, god nytta, men då de vid slädarnas våldsamma rörelser i den ojämna isterrängen nära kusten utsattes för många stötar, blefvo de snart afslitna; detta inträffade i synnerhet under den starka kylan, då stålet blef skört som glas. Framtida expeditioner borde därför, om de vilja använda kölar under medarna, anbringa dessa på ett annat sätt än vi; starkast blifva de naturligtvis, om de göras i ett stycke med stålskoningen, men därigenom förlora de den fördelen, som våra hade, att de kunna tagas af, när så önskas.
Såsom synes af teckningen, voro medarna på öfversidan försedda med en långs midten löpande, uppstående rygg, som gaf dem — hvilka i öfrigt för viktens skull voro tunna — den nödiga styrkan och spänstigheten.
Hvar och en af kälkarna var afsedd att dragas af en man, men då det i svår terräng ofta är nödigt att utsända
