att stampa mot vinden, beslöts, att vi ännu samma morgon skulle försöka rigga kälkarna för segel. Detta mötte dock åtskillig obenägenhet, i synnerhet hos lapparne. Ravna tog på sig sin olyckligaste min, och Balto tog, som vanligt, munnen full. Så galna människor hade han då aldrig sett förr: de ville segla på snön! Nog kunde vi lära honom segling på sjön och åtskilligt annat; men lära honom något på land och på snön, nej, det skulle vi allt akta oss för; »det här är då ett satans sludder». Han sparade ej på orden, den gode mannen, men det halp nu ej; han måste själf lägga händerna vid arbetet. Kälkarna stäldes vid sidan af hvarandra och hopsurrades till två flottar, den ena bestående af två, den andra af tre kälkar. På den förra användes tältgolfvet till segel, på den andra, där Dietrichson, Ravna och Balto befunno sig, två presenningar.
Som jag förut nämt, hade jag ämnat använda tältväggarna därtill; men då det kom till stycket, vågade jag ej begagna dem. De voro för tunna, och att få tältet sönderrifvet i dessa omgifningar kunde bli värre än obehagligt. När presenningarna hissades upp, sletos de dock ifrån hvarandra och måste nu hopsys. Att sitta med bara händer och sy i kölden och snöyran var just ej så angenämt; men genom att emellanåt kraftigt massagera fingrarna, gick det dock, och efter motigheter af mångfaldigaste slag och 6 till 7 timmars arbete kommo vi strax på eftermiddagen ändtligen flott.
Att kunna kryssa oss upp mot vinden, det sågo vi strax, var ej att tänka på; jag hade heller icke haft stora förhoppningar i den vägen. Men andra planer hade emellertid uppstigit i mitt hufvud. Jag insåg nu tydligt, att vi med detta före och denna ihållande motvind ej kunde hoppas hinna Kristianshaab till midten af september, då det sista fartyget för året lämnade det för att gå till Köpenhamn, och med det
