den sista möjligheten att komma hem i år. Detta syntes mig då mycket olyckligt: en hel vinter skulle gå förlorad genom en vintervistelse på Grönland, och alla skulle längta hem. Min kännedom om fartygsturerna på Grönland var dock mycket bristfällig, och då jag antog, att samma fartyg, som lämnade Kristianshaab i september, skulle anlöpa hamnarna på kusten söder ut, trodde jag, att vi skulle kunna vara säkra på att komma hem i år, om vi satte kurs på en af dessa, och för detta ändamål syntes mig Godthaab vara en lämplig plats.
Det fanns äfven andra skäl, som talade för den vägen. Framför allt syntes det mig, att en undersökning af isen i den riktningen skulle ha stort intresse, då den var fullkomligt okänd, medan ju Nordenskiölds två expeditioner gifvit många värdefulla upplysningar om isen sydost om Kristianshaab.
Ett tredje skäl var, att årstiden var så långt framskriden, och hösten på inlandsisen torde icke vara blid. Till det innersta af fjordarna innanför Godthaab var vägen betydligt kortare än till Kristianshaab, och vi kunde således räkna på att komma fortare öfver till blidare trakter i den förra riktningen, om vi också ej visste, huruvida isen där egnade sig till nedstigning, och om vi också måste vänta, att det skulle taga lika lång tid att hinna ända fram till Godthaab som till Kristianshaab, ty till det förra stället var vägen öfver bart land från inlandsisen betydligt längre, ja, möjligen var där mycket svårt att komma fram. På ett eller annat sätt måste vi dock kunna uppnå kolonien, och fanns ingen annan råd, måste väl sjövägen föra oss fram.
Allt detta gick denna förmiddag genom mitt hufvud. Kartan rådfrågades flitigt, beräkningar gjordes i tysthet, och resultatet af det hela blef, att jag bestämde mig för Godthaabsvägen. Jäg var beredd på, att vi åt det hållet skulle
