finna svår is nära isranden, då så många skridjöklar här skjuta ut; men jag trodde, att vi skulle kunna komma fram emellan dem. Det ställe, där jag räknat ut att vi skulle komma fram, var precis det samma, där vi slutligen kommo ned. Det låg på omkring 64° 10ʹ n. br. Orsaken hvarför jag trodde, att det skulle vara bäst där, var den, att inga skridjöklar sköto ut där, medan efter kartan, som för öfrigt vore alldeles uppåt väggarna, skulle finnas sådana både norr och söder därom. Min åsikt var nu den, att mellan två stora skridjöklar efter all sannolikhet måste finnas ett bälte, eller så att säga en bakväg, där isen ligger någorlunda lugn, och där han följaktligen är någorlunda jämn. Och detta har äfven, så långt min erfarenhet sträcker sig, visat sig vara förhållandet.
När jag meddelade de andra mitt beslut, väckte det allmän belåtenhet. Alla voro ense om, att det utan all fråga vore det bästa parti vi kunde taga. Man började tydligen redan få nog af inlandsisen och längtade efter gästvänligare trakter. Seglen hissades, och vid 3-tiden på eftermiddagen satte vi af, hållande så högt upp i vinden som vi kunde ligga; men det blef dock aldrig högre än bidevind, stundom till och med ett streck lägre. Då vinden var nordväst (rättvisande), kom vår kurs på det sättet att peka betydligt sydligare än Godthaab; men då vinden hjälpte oss, fortforo vi dock att begagna segefl och ligga så lågt hellre än att endast draga. När vi ordnade oss så, att två gingo förut och drogo och en bakom och styrde, gick det någorlunda. Och oaktadt vi började så sent och tidigt intogo vårt nattkvarter, hunno vi dock den dagen mer än en mil.
Under marschen började jag allt mer tänka på, huru vi bäst skulle från inlandsisen komma ned till människor. Det såg på kartan ut att vara en tämligen oländig land-
