försiktig fråga, om de verkligen vore bra att gå på, och samma fråga upprepade han flere gånger. Det var lätt att förstå, att han var på vippen att taga trugorna på sig, trots alla sina forna fördömelser öfver dem. Då blef den 30 augusti på morgonen snön sådan, att skidorna kunde användas, och han tog nu dem i stället. Ravna väntade ännu litet, men så tog äfven han, på Baltos råd, skidorna. Det dröjde ej heller länge, innan Kristiansen tog dem. Då vi emellertid funno, att indiantrugorna voro fördelaktigare, så länge vi hade stark stigning, fortforo Sverdrup och jag att begagna dem till den 2 september, medan Dietrichson tog till skidorna en dag förut.
Vårt lif var under hela denna tid och de följande tre veckorna ovanligt enformigt och fritt från den minsta tillstymmelse till större händelser. Intet under därför, att de minsta bagateller gjordes till viktiga saker och kommo att fylla dagböckerna från denna tid. Att vi sågo land för sista gången, var t. ex. en händelse, som måste omtalas, och härom skrifver Dietrichson: »Omkring kl. 10 f. m. (den 31 augusti) sågo vi för sista gången bart land. På toppen af en bölja (eller svag höjdrygg i terrängen) fingo vi se en skymt af en liten nunatak, som utom oss själfva och slädarna i många dagar varit den enda mörka punkten, vid hvilken vi kunde fästa blicken. Nu försvann äfven den.» Vi kallade denna vår sista nunatak Gaméls nunatak.
Att en så märkvärdig händelse som anblicken af en snösparf måste annoteras, är klart. Jag skrifver därom: »En timme sedan vi förlorat den sista nunataken ur sikte, blefvo vi icke litet förvånade öfver att höra fågelkvitter i luften och plötsligt se en snösparf komma flaxande öfver oss. Sedan han flugit ett par hvarf rundt omkring oss, slog han sig ned på snön tätt invid. Han satte hufvudet på sned och såg på
