Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/481

Den här sidan har korrekturlästs
438
KLIMATET OCH SNÖFÖRHÅLLANDENA.

denna snöslätt innefattade aftonen och solnedgången allt som var skönt. Det föreföll mig som jag aldrig sett den så vacker som den dagen. Det var som målet skymtade fram där bakom. — Vi skulle dock ännu få vänta länge.

Det var ej mer än rimligt, att den kvällen festades med extrarationer, bestående, som vanligt, af hafrekäx, mesost och hallonsylt, samt för de rökande en pipa på maten. Det var en riktigt angenäm afton.

Våra aneroidbarometrar hade nu, i följd af höjden och det ringa lufttrycket, sjunkit så lågt, att millimeterskalan på dem var slut. Vi befunno oss på 2400 m. (7,700 fots) höjd. Komme vi ännu högre, blefve det svårt att taga observationer. Med tillhjälp af den rörliga höjdskala, som var anbragt på dem, redde vi oss dock ganska bra, oaktadt lufttrycket sedermera sjönk ännu mycket lägre.

Men vi hunno ingen sluttning. Vi släpade oss fram i veckor genom en oändligt jämn snööken. Den ena dagen gick ungefär som den andra. Öfver dem alla lågo en tröttande enformighet och ett släp, hvarom den som ej försökt det svårligen kan göra sig en föreställning. Allt var jämnt och hvitt som ett till snö förvandladt haf. Om dagen sågo vi i denna natur endast tre ting: solen, snöytan och oss själfva, och vi togo oss ut som en försvinnande liten svart linie, dragen igenom en enda hvit oändlighet. Samma synkrets öfver allt; aldrig en punkt att fästa ögat på, aldrig en punkt, mot hvilken kursen kunde sättas. Vid styrningen måste man ofta se på kompassen, och för att så godt som möjligt hålla riktningen, måste man observera solen, när hon visade sig, och se sig om på de fyra män som följde efter och på sina egna spår, för att vara viss på, att man ej slog »bukter på svansen». Synkrets efter synkrets lade vi bakom oss; ständigt kom man in i nya, men alltid voro de desamma.