Redan för många år sedan har ett liknande förhållande iakttagits i Sibirien af den berömde norske naturforskaren prof. Hansten. I ett bref från Irkutsk, dat. den 11 april 1829, skrifver han: »Landets tämligen höga läge och betydliga afstånd från hafvet göra luften torr och dunstfri och förorsaka en stark värmeutstrålning, hvilken också är en orsak till ställets låga temperatur. Solens kraft om våren är här så stor, att i en köld af 20 till 30° R. i skuggan det vid middagstiden dryper från taken på solsidan[1].»
Så snart det led fram på eftermiddagen och solen började komma lägre på himmeln, sjönk luftens temperatur i påfallande grad; i synnerhet var detta märkbart, så snart solen gick ned.
Skalan på våra svängtermometrar gick ej längre än till — 30° C., då ingen väntat så låga temperaturer den tiden af året i Grönlands inre; men efter den 8 september sjönk kvicksilfret hastigt under skalan, så snart solen gått ned. Hur lågt temperaturen sjönk, kan, ty värr, ej noga angifvas. Då jag den 11 september på aftonen gick till hvila, försökte jag lägga minimaltermometern under min hufvudgärd, men då jag på morgonen skulle se till den, hade spritpelaren sjunkit långt under skalan, som gick ned till — 37°. Antagligen var temperaturen under — 40°, och det inne i ett tält, där 6 människor sofvo och där vi kokte vår mat med spritlampa.
Det märkvärdiga med temperaturerna däruppe var den stora skilnaden af mer än 20° mellan natt och dag; en sådan omkastning finner man ej mångenstädes på jorden. Den största motsvarigheten är den omkastning man iakttagit i Sahara-öknen, där det kan vara kväfvande hett om dagen och vattnet kan frysa, när det står ute om natten.
- ↑ Astron. Nachrichten B. I., s. 327.
