Samma förhållande funno vi öfverallt i det inre af inlandsisen: snösmältningen var så godt som ingen. För öfrigt var den gamla snöns lagerbildning ganska märkbar. Den 3 september skrifver jag sålunda i min dagbok, att jag den dagen flere gånger försökt sticka stafven ned igenom snön, men alltid funnit, att det öfverst var omkring 3 tums lös nysnö, så kom en isskorpa på omkring en half tums tjocklek, så 7 tum lösare snö, så åter en hårdare isskorpa, hvilken endast med möda genomborrades; därpå kunde stafven stötas en eller två fot ned igenom allt hårdare snö, tills han omkring en aln från ytan alldeles stannade.
På ett annat ställe, där jag tidigare på dagen gjorde samma försök, lågo öfverst flere lager i nästan alldeles samma förhållande som det nyss angifna; men stafven kunde där stickas 2 alnar ned genom allt hårdare snö, tills han af ett alldeles fast lager hindrades att tränga vidare.
Samma lagerbildning i snön funno vi öfverallt i det inre. Vanligen kunde vi stöta ned stafvarna nästan så långt vi ville. Allt detta häntyder på, att snösmältningen i Grönlands inre inskränker sig till, att solen under den varmaste tiden af året gör det öfversta snölagret litet fuktigt, hvarpå detta åter tillfryser under natten.