Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/493

Den här sidan har korrekturlästs

Nittonde kapitlet.

En storm i det inre. — Vårt husliga lif.


Att nödgas ständigt färdas i en sådan köld som den vi hade är icke alltid behagligt. I ansiktet bildade sig ofta så mycken is, att skägget frös alldeles ihop med de klädespersedlar vi hade om hufvudet, och det kunde ibland vara svårt nog att få upp munnen när vi skulle tala. Bäst är under sådana omständigheter att klippa af sig skägget; men därtill hade vi i de omgifningarna hvarken tid eller lust.

Och blåste det på dessa höjder, blef det ännu mindre behagligt; »da puster her», som det heter om Nordland i Norge (i »Nordlands Trompet»).

... »ud en med Magt
Som bide kan digt uti Næse;
Da kan man med Hast blive graa udi Skjeg
Da vanker her Haggel-Bræst, Smell udi Væg,
Tandgnissel og Pust udi Næve.
Hvo som imod Veiret da sidde vil vendt,
Han vogte sig, Ansigtet bliver ei skjendt
Af Rimen, som da monne svæve!»

I min dagbok finner jag följande anteckningar om blåsten: