snöade. Balto och Kristiansen åtogo sig dessa bestyr. Innan de begåfvo sig i väg, riggade de sig extra och surrade väl igen kläderna öfverallt, där det fanns en möjlighet för snön att tränga in. Balto var först färdig; jag såg efter honom genom tältöppningen då han gick ut, men han hade ej tagit mer än några steg ut i snöyran förr än jag ej kunde se honom längre. Kälkarna voro nästan helt och hållet försvunna; han måste leta efter dem och hade ej litet arbete för att komma åt maten vi behöfde.
»Då Kristiansen skulle ut ur tältet för att sätta upp flere stormbarduner på lovarts tältvägg, tog blåsten i till den grad, att han måste krypa på alla fyra. Trots de många hindren kom dock allt någorlunda i ordning. Med tillhjälp af skidor, anbragta kors och tvärs, blef den hårdast frestade tältväggen någorlunda stöttad innanför, och under tvärstången stäldes skidstafvar till förstärkning. Vi kunde nu vara någorlunda trygga att det skulle hålla. Därefter blefvo alla öppningar och springor, så godt sig göra lät, tillstoppade med reservkläder och dylikt. Alldeles tätt fingo vi dock aldrig tältet; stund efter annan bildade sig stora snödrifvor inne hos oss, och rummet, som redan förut var litet nog, blef alltjämt mindre, dels i följd häraf, dels af snön, som tryckte på utifrån.
»Vi hade det dock ganska varmt och godt där vi voro. Snön, som staplade upp sig på utsidan och småningom begrof tältet, gjorde det varmt och skyddade väl mot blåsten. Men strax efter middagen stillnade denna plötsligt af: det var som den blifvit tvärt afhuggen. Det blef alldeles lugnt. En hemsk tystnad rådde i tältet. Vi förstodo alla, att han nästa ögonblick skulle komma ännu våldsammare igen från det motsatta hållet. Det kändes alldeles som det bör kännas ombord på ett fartyg under en orkan, när plötsligt den välbekanta
