dödstystnaden inträder. Vi lyssnade med spänd väntan. Han lät vänta på sig. En och annan trodde, att det möjligen var slut. Men nej; där kom en svag kåre från nordväst (rättvisande), därefter vindstöt på vindstöt, den ena starkare än den andra, farande öfver oss, och så bröt stormen lös, ännu väldigare än förut, rakt på dörrväggen, och fylde hela tältet med yrsnö, som dref in genom alla springor. Balto, som velat begagna tillfället, var just ute för att fylla snö på kokapparaten, men kunde med knapp nöd taga sig tillbaka till oss.
»Nu voro goda råd dyra. Dörrväggen var den svagaste, och därför vände vi den alltid vid tältets uppslående åt läsidan. Med tillhjälp af skidor, skidstafvar, indiantrugor och yllesaker blef han dock någorlunda stark och dörröppningen så pass tät, att det var möjligt att härda ut i tältet. Men vi sutto där nu som råttor i en fälla; alla öppningar voro stängda; ut kunde vi ej komma, om det var aldrig så nödvändigt.
»Emellertid gjorde vi oss lifvet så behagligt som möjligt, kokade kaffe — hvilket, som förut nämts, ej förekom i dagligt bruk — kröpo i våra säckar, och de rökande fingo till tröst för ovädret en pipa tobak.
»Endast Ravna var, trots kaffet, hela tiden olycklig. Jag sökte trösta honom, men han sade: »Jag, gammal fjälllapp, känner väl, hvad det vill säga, när det kommer snöstorm på fjället i september månad; den håller länge i.» Och ur den öfvertygelsen kunde han, trots alla föreställningar, ej tagas.»
Då vi vaknade följande morgon (den 8 september), hade stormen saktat sig så pass mycket, att vi kunde fortsätta. Men det var ingen lätt sak att komma ut; vi måste gräfva oss ut genom snön, som begraft hela tältet; endast takåsen
