Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/501

Den här sidan har korrekturlästs
454
VÅRT HUSLIGA LIF.

stack upp. Af kälkarna sågo vi så godt som ingenting och hade mycket arbete, innan vi fingo fram dem och kommo så pass i ordning, att vi kunde draga vidare på ett före, som var tyngre än någonsin.

Detta dygn i tältet beskrifver Balto på följande sätt:

»En dag fingo vi förfärligt hårdt väder, snöyra och storm. Vi tågade emellertid framåt ända till kvällen. I början var det storm från norr (skall vara söder), men sedan blef det ostlig vind. Om morgonen, då vi kokat kaffe (?), skulle en af oss ut i ett ärende; men då han öppnade tältdörren, for han tillbaka in igen; vädret var så förskräckligt där utanför, att det var nästan omöjligt att komma ut. Jag tog då en röck öfver hufvudet, så att jag bara kunde glutta litet med ögonen, och vågade mig ut. Jag gick några steg bort från tältet för att se efter kälkarna, men jag såg icke en endaste kälke; de voro alldeles begrafna af snöstormen. Icke heller tältet kunde jag mera se, så att jag måste halloa, och först då de svarade från tältet kunde jag finna det. Äfven det var alldeles begrafvet i snö. Dagen därpå var det godt väder, och vi fingo då mycket bestyr med att gräfva upp alla våra saker ur snön.»

Det dagliga lifvet under denna tid gick sin gilla gång och utmärkte sig endast genom sin brist på större händelser.

Det värsta arbetet på dygnet var att stiga upp om morgnarna en timme före de andra för att vara kock. När man vaknade, fann man vanligen hufvudet alldeles infattadt i is och rimfrost i sofsäcken. Det var fuktigheten i andedräkten, som frusit och slagit ned i håren på renshuden. Hade man nu fått sömnen, ur ögonen och reste sig upp i säcken, satt man i ett rum med en temperatur af inemot — 40°, och där på alla väggarna, med undantag af den blåsten låg på,