hängde tumslånga fransar af rimfrost. Var man så olycklig att röra vid den, fick man ett mindre behagligt morgonbad.
Så skulle man tända på kokapparaten. Endast det att röra vid metallen var mindre behagligt i den temperaturen, och ej var det bättre att fylla på lampan och ställa vekarna i ordning; ty för att få dem att brinna bra var det nödvändigt att fukta dem med sprit, hvilken man då ej kunde undgå att få på fingrarna, och det kunde i den starka kölden vålla stora smärtor. För att hålla vekarna torra och sålunda i någon mån undgå detta, brukade jag vanligen bära dem i byxfickan.
Sedan man lyckligt fått vekarna tända och stält kokkärlet öfver dem, måste man väl passa på, att de ej brunno med för hög låga. Spritbehållaren blef nämligen därigenom för varm, såsom ofta hände, och detta kunde lätt föranleda obehag i form af explosion. Den blef i så fall afkyld med snö. Men lampan fick heller icke brinna med för liten låga, ty då dröjde det för länge, innan anrättningen blef färdig. När nu téet eller chokladen ändtligen var färdig, purrades de andre ut till frukosten, hvilken vanligen intogs på sängen. När den var slutad, gälde det att så fort som möjligt laga sig i ordning att bryta upp. Kälkmedarna skrapades noga på undersidan, bagaget stufvades väl och fästsurrades, och tältet togs ned. Esomoftast anstäldes äfven på morgonen några observationer med kokbarometern, innan vi bröto upp[1].
Sedan allt detta var gjordt, satte vi oss i marsch, men stannade dock vanligen efter ett par timmar för att få oss en tallrik köttpulverchoklad hvar. Därefter fortsattes åter några timmar till middagen, hvilken åts så fort som möjligt, medan
- ↑ Den 9 september tog jag äfven ett luftprof på det förut angifna sättet.
