gamla snön, hvilken, som bekant, vid smältning ger långt mer vatten än nysnö. När han slutat detta arbete, bar han kokaren till tältet, och var detta då uppslaget, kröp han in och satte sig med benen i kors, för att icke mer resa sig förr än kvällsmaten var färdig. Det var först sedan jag hvar afton många dagar å rad satt honom till detta arbete, som Ravna kunde förmå sig att utan särskild uppmaning göra ens så mycket. Men därmed tyckte han nog också att hans mission i denna världen var fullgjord.
Aftonstunderna i tältet, när alla slagit sig ned på sina säckar, efter att väl ha borstat snön af sina kläder, för att ej draga den in med sig, voro den tiden glanspunkterna i vår tillvaro. Dagen måtte ha varit aldrig så tung, kölden vara aldrig så stark och vi själfva aldrig så medtagna, så var dock, när vi sutto där rundt omkring kokaren och stirrade ned mot de svaga ljusstrimmor, som från spritlågan kastades ut genom hålen i lamprummet, väntande på vår kvällsvard,
»— — alting glemt og alt det onde over,
saa var vor vraa et marmorslot — —»
Och när så soppan, lapskausen, eller hvad det nu kunde vara, var kokt och rationerna utvägts och den lilla ljusstump vi hade för att se äta blifvit tänd, ja, då steg vår lycka till höjdpunkten.
Hade vi så slutat vår aftonmåltid, träffades små förberedelser för den följande morgonen: kokkärlen fyldes med snö, färdiga att sättas öfver elden, chokladen sönderbröts i bitar, så att den var färdig att kokas o. s. v. Och när detta var gjordt, kröpo vi ned i säckarna, drogo igen om oss så mycket vi kunde och somnade så ljufligen in.
Maten utgjorde naturligtvis medelpunkten i vår tillvaro. Skulle vi tänka eller önska oss en riktigt hög grad af lycka,
