var det alltid tillräckligt med mat i en eller annan form; i synnerhet stod vår längtan efter fett. Som jag redan nämt, hade vi fått allt för litet af den varan med oss, och denna brist vållade, att vi till slut ledo af en formlig fetthunger. Hvar man fick sig utvägd en fjärdedels kilogram smör i veckan, och så länge denna ration varade, var det bästa vi visste att äta smör i stora klimpar utan någonting till. För en och annan af oss varade dock denna njutning tämligen kort. Ja, Kristiansen, som var den värste i det hänseendet, åt redan första dagen upp hela rationen.
Fetthungern gick så långt, att Sverdrup en dag frågade mig, om jag trodde, att han skulle ha något men af att dricka vår skosmörja, som bestod af gammal kokt linolja.
I regeln utvägdes rationerna mycket noga med en helt liten våg. Dessa rationer skulle efter min beräkning vara fullt tillräckliga; de utgjorde omkring 1 kilogram mat pr man om dagen. Då vi närmade oss västkusten, fick man emellertid äta så mycket man ville af det torkade köttet, hvarpå vi hade öfverflöd. Men, eget nog, kände vi oss ej heller då någonsin mätta. När Balto kom tillbaka till Norge, tillfrågades han en dag, om han någonsin, varit mätt. »Nej,» svarade han, »jag var aldrig mätt. Kommer du ihåg, Sverdrup, då vi hade festmåltid på inlandsisen, och vi hade fått dubbel ration, och jag sa’ till dig, sedan vi ätit: »Är du mätt, Sverdrup?» och då sa’ du till mig: »Jag är hungrig som en varg.»
Vår matsedel för dagen var följande:
Frukost: Choklad kokt i vatten (då chokladen var slut, bjöds te med socker), köttskorpor, knäckebröd, litet lefverpastej, pemmikan.
Middag: Knäckebröd, litet lefverpastej, pemmikan. Dessert: 2 hafrekäx, litet citronsaft med socker att hälla öfver snö.
