slet i mast och tåg, som alltsammans skulle gå i stycken. Vi spände oss skyndsamt för och fingo med ett kraftigt ryck skutan flott; men hon var ej väl lös, förr än vinden jagade henne i hälarna på oss, och öfver ända bar det. Upp igen och nytt försök, men det gick ej bättre nu. Vi voro knappt på benen, förr än de slogos under oss på nytt, och så lågo vi där igen.
Då detta upprepats åtskilliga gånger och med samma resultat, insågo vi, att det ej kunde gå på det viset. En af oss måste gå förut på skidor och styra med en stång, som förfärdigades af ett bamburör och fastsurrades mellan kälkarna, hvilka medels denna stång kunde af honom hållas på vederbörligt afstånd. De två andra fingo på skidorna följa efter eller hålla sig fast bakpå.
Vi voro då klara igen, och Sverdrup, som skulle styra första hvarfvet, hade knappt satt skutan i gång, förr än det bar af med en svindlande fart. Jag hakade mig fast akterut på sidan om den ena kälken, stående på skidorna och hållande mig i kälkryggen så godt jag kunde, medan Kristiansen föredrog att ränna efter.
Det bar i väg öfver den ojämna snön, öfver drifvor och bankar, så att man nästan hissnade. Kälkarna vredo och snodde sig som en orm fram öfver drifvorna, ofta endast dansande öfver deras toppar. Jag hade all möda i världen att hålla mig fast utan att falla. Så började det luta utför med ett starkare fall än vi ännu haft. Farten ökades allt mer, och skutan rörde nästan ej längre vid snön.
Strax framför mig och öfver mina egna skidspetsar utsköt framändan af en skida, som var fastsurrad tvärs öfver de båda kälkarna för att hålla ihop dem. Det var mig ej möjligt att få bort den, och hon vållade mig mycken vedermöda, i synnerhet när vi skuro in i drifkanterna; mina skidor
