Jag tecknade nu åt de andra att stanna; här var ej möjligt att komma fram, vi måste tälta. I väster kunde vi nu se land mot aftonhimmeln, hvilken ännu visade en strimma af den gångna dagen. Det var samma land vi sett förut, men det visade sig nu högt öfver horisonten, och bredvid det hade i söder en hel lång landsträcka uppstigit öfver isöknen.
»Att i den starka blåsten få upp tältet på den glashårda isen, där det ej fanns något att fästa bardunerna i, var ett svårt arbete. Krokarna ville ej hålla, och vi måste med yxan hugga hål för skidstafvarna, i hvilka bardunerna skulle fästas. Ändtligen, och sedan vi frusit mer än vanligt, kom då tältet upp, och vi voro någorlunda i lä. Att koka något hade vi den kvällen ingen lust; därtill var blåsten för bitande till och med inne i tältet. Den utlofvade banketten, som skulle hållas när vi fingo bart land i sikte och hvaråt vi mycket gladt oss, uppsköts till följande morgon. Vi delade emellan oss hvad vi hade kvar af schweizerosten och kröpo i sofsäckarna, belåtna med vårt dagsarbete.
»Först när jag kommit i säcken fick jag känna, att fingrarna på bägge händerna blifvit kylda under seglingen. Att gnida dem med snö var nu försent; de hade redan börjat tina upp, och smärtorna uti dem under natten voro nästan outhärdliga, tills jag slutligen somnade ifrån dem.»
Tidigt på morgonen for jag plötsligt upp, påminnande mig, att jag glömt draga upp min klocka. Olyckligtvis var detsamma äfven förhållandet med Sverdrup. Vi drogo nu upp dem, men det var för sent. Detta var naturligtvis mycket förargligt för våra ortbestämmelser från den dagen; dock gjorde det mindre, då vi voro kustfjällen så nära, att vi med någorlunda noggranhet kunde sluta oss till vår longitud.
