Då vi stucko ut hufvudet ur tältet, sågs hela landet söder om Godthaabsfjorden utbreda sig framför oss. Det var ett bergigt, oländigt land med många höga toppar.
Minns du första gången du som barn såg högfjällen ligga blinkande framför dig med jöklar och snöfält, minns du, hur hon lockade dig hela denna okända värld, då skall du också förstå våra känslor vid anblicken af landet här. Vi voro som barn; det stockade sig något i halsen på oss, medan ögonen följde dalarna och förgäfves spanade efter en skymt af hafvet. Det var ett vackert landskap, vildt och storslaget, alldeles som Norges västkust. Högst upp voro fjällen snöbetäckta, men sidorna genomskurna af mörka klyftor. På bottnen af dessa lågo fjordarna; vi kunde ana dem, men sågo dem ej. Att öfver denna landsträcka komma fram till Godthaab såg allt annat än lätt ut.
Vi intogo vår festmåltid denna morgon i all maklighet, kokade te »en masse» och åto mesost med hafrekäx i parti. Det var först sent på förmiddagen vi kommo oss i väg. Vi hade under natten råkat in i en svår, oländig terräng och måste nu hålla söder ut för att undgå de värsta sprickorna och komma öfver på bättre is. Nysnön var på hela den sträcka vi den dagen passerade till en del hopyrd i stora fält; i synnerhet var detta fallet i alla sänkor, medan den på andra ställen var bortsopad och lämnat den hårda, glatta isytan bar.
Efter en stund kommo vi till en väldig, lång backe, som vi måste utför. Sverdrup och jag stodo på skidorna, och det gick med strykande fart; men kälken var svår att styra, och sprickorna hade vi på ömse sidor; slutligen måste vi bekväma oss till att taga af skidorna. Det gick nu rakt utför backen, medan vi själfva stodo på sidorna och styrde
