hvilka jag vanligen brukade bära i fickan för att hålla dem torra.
Jag var mycket nyfiken att få veta, om Ravna sett vattnet, ty han var den värste vattendrickaren af oss alla, när han kom åt, och jag var halft rädd för, att han skulle dricka sig fördärfvad. Slutligen kunde jag icke låta bli att fråga honom, om han sett det. Jo, det hade han allt, men hade ej tid att dricka då; nu skulle han taga sin skada igen, och därmed »tassade» han sin väg; — o du helige Jerusalems skomakare, hvad han måste ha druckit!
Vi fortsatte emellertid vår vandring och kommo nu ned i den ojämnaste och omöjligaste ismark vi dittills sett. Allt hvad jag kände från kapten Jensens beskrifning af ojämn is var ett intet mot detta. Alldeles omöjligt att komma fram där var det visserligen icke; men isryggar, den ena skarpare och otillgängligare än den andra, sträckte sig i alla riktningar med djupa klyftor emellan, och ofta var deras botten full af vatten med en tunn isskorpa, genom hvilken man sjönk ned.
Det hade redan börjat skymma, då vi slutligen vände om. Vi blefvo alldeles utmattade af att bana oss väg genom nysnön i denna vildmark, och det var ej utan glädje jag sent omsider fick tältet i sikte. Då vi passerade vår första vattenpuss, måste vi åter igen taga oss en lång sup; vi lade oss ned och läto nu vattnet i riklig mängd strömma ned genom våra strupar. Det isade i pannan; men det fick ej hjälpa; det var rent af himmelskt att för en gång få dricka sig riktigt otörstig.
Då vi kommo till tältet och trädde in i det lilla rummet, där våra kamrater sutto nedhukade omkring kokaren, slog en skön doft af varm ärtsoppa emot oss. Balto var mycket
