också af sina rationer, och han kunde ofta förarga oss andra med att taga fram fyra eller fem köttskorpor på en gång och visa oss, så att det ordentligt vattnades i munnen på oss. Saken var antagligen den, att hans lilla kropp ej behöfde så mycket mat som våra stora.
Efter kvällsvarden serverades citrontoddy, lagad af citronsaft, ett par droppar citronolja och socker i varmt vatten. Den smakade alldeles obeskrifligt, som vi lågo där i sofsäckarna och njöto den i fulla drag. För min egen del hade jag ej på länge känt mig så trött, och med de andra var det knappast stort bättre. Att gå och trampa i den lösa snön ända upp öfver knäna tar på benmusklerna. Men dylika kvällar efteråt i tältet sänker sig en känsla af outsägligt välbefinnande öfver en, och öfver alla dagens mödor och besvär lägger sig glömskans slöja.
En liten ljusstump, den sista vi äga, upplyser, medan vi äta, det lilla rummet. Så snart vi slutat och allt är i ordning till nästa morgon, släckes ljuset, hufvudena dragas helt och hållet in under locket på sofsäcken, och snart vaggas vi sakta mot drömmarnas land.
