Tjuguförsta kapitlet.
Ned mot Ameralikfjorden.
Den 22 september på morgonen före frukosten, medan
Balto kokade vattnet till teet, togo Sverdrup och jag
oss en tur upp på isryggen söder om tältet. Den var på
tvären genomfårad af bottenlösa, breda sprickor. En gång
sjönk jag ned genom en snöbro, men sprickan var så smal,
att jag fick tag i bägge kanterna och strax halade mig
upp igen.
Från ryggens topp hade vi en god utsikt öfver isen rundt omkring. Den tycktes öfverallt vara svår att komma fram öfver. Sprickfylda isryggar gingo i västlig riktning och vältade sig ned mot själfva isfjorden, Kangersunek, hvilken, efter hvad vi nu kunde se, måste ligga rakt framför oss. Vi hade förut varit villrådiga om, hvad det kunde vara för en dal eller fjord. Vi visste nu, hvar vi voro, och insågo, att vi kommit en mil eller så norr om den punkt vi utstakat för oss. För att lättast komma fram, måste vi antagligen ännu litet hålla väster ut mot fjorden och så möjligen längre fram böja af i sydligare riktning.
Vi återvände till tältet, där en skön tedoft slog emot oss. Efter frukosten drogo Sverdrup och jag förut på skidor
