för att se ut väg, medan de andra skulle komma efter med de fyra kälkarna så långt de kunde; men uppnådde de den sista isryggen, som då kunde ses, skulle de stanna. Vi höllo norr om den terräng där vi varit föregående afton, och då vi hade lutning och vind med oss, gick det med strykande fart på våra glatta ekskidor.
.jpg)
Sverdrup och författaren voro nere på den södra.
(Af författaren, efter fotografi af cand. polyt. Pettersen.)
Vi kommo så långt, att vi kunde se ned i fjorden, som var fyld af kalfis. Isen var fortfarande någorlunda bra, men så kommo sprickorna. — I början gingo de alla i samma riktning, och vi kommo lyckligt öfver en god del af dem. Men därefter kom en alldeles omöjlig terräng, där gapande, djupblå svalg skuro hvarandra i alla riktningar. Isen stack upp emellan dem som små fyrkantiga öar i ett lufthaf. Mer söndersliten is kan ej gärna finnas. Att komma fram här var alldeles omöjligt.
