Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
487
MORÄNER.
vi en klyfta, jämt och nätt så bred, att vi kunde slippa igenom. I bottnen gick en bäck, som icke var helt och hållet tillfrusen och där vattnet gick oss långt upp på benen.
Slutligen kommo vi fram på eftermiddagen öfver den värsta isen och kunde nu åter draga hvar sin kälke. Sedan blef isen ännu bättre, men blåsten var gemen och kastade oupphörligt kälkarna på tvären. Sedan vi kommit ett långt stycke fram, upptäckte jag på isen en s. k. midtmorän, som i östlig riktning sträckte sig upp från det isfria landet. Denna, antog jag, borde ligga på gränsen mellan två isströmmar, så mycket mer som han låg i en sänka, och då vi ej kunde finna någon fördel vid att komma in på en ny isström, beslöto vi norr om moränen taga vägen ned till kusten.