kallare, voro vi glada att kunna spänna till dem så långt remmarna räckte; vi fingo alltid tillräcklig luftvexling genom den springa, som i alla fall lämnades öppen; man behöfver icke få mycket af den kyliga nattluften på Grönlands inlandsis in i sofsäcken, förrän man tycker att det är nog. För att skydda sofsäckarna mot fukt utifrån hade jag låtit göra öfverdrag af tunn oljeduk, men då vi kommo in på inlandsisen, kasserades dessa.
Kautsjukmadrasser, som kunna uppblåsas för att läggas under säckarna, ansåg jag icke behöfliga, då säckarna voro gjorda af renskinn. Sådana madrasser äro tunga, och det är därför bra att kunna undvara dem.
Af kläder hade vi för öfrigt, under hela tiden, alltifrån det vi lämnade Norge, med undantag af några få reservplagg, icke stort mer än hvad vi gingo och stodo uti. Med undantag af två renpäskar med tillhörande byxor af renskinn, som lapparne hade, och en liten med ekorrskinn fodrad tröja, som jag medförde, men nästan aldrig begagnade, hade vi inga skinnkläder; vi begagnade såväl till ytterkläder som inpå kroppen uteslutande ylle. Närmast kroppen bars en tunn ylleskjorta och yllekalsonger, därpå kom en tjockare islandströja af ylle, och så ytterkläderna, hvilka bestodo af en kavaj, knäbyxor och snösockor, hvilket allt var gjordt af norsk vadmal, som visade sig särdeles ändamålsenlig. Ylle är såväl under kroppsansträngning som i öfrigt den hälsosammaste beklädnaden, enär det icke hindrar utdunstningen, hvilket däremot är fallet med såväl linne och bomull som skinn. Framför allt måste vi söka akta oss att blifva svettiga, då i stark köld detta lätt kan hafva till följd afkylning och förfrysning. Vi måste därför efter hand som vi blefvo varma lägga af klädesplaggen, och sålunda hände det, att man kunde
