och grå sluttning, men framför oss låg barlandet. Ned genom dalen sågs bergås bakom bergås, som bölja efter bölja, långt bort mot horisonten. Denna väg ledde till fjorden.
Äfven på Ravnas ansikte sågs ändtligen en glad min. Stackars karl, han hade många gånger uppgifvit hoppet att få känna fast mark under fötterna igen. Det första han och Balto gjorde, då de blifvit kvitt kälken, var att springa rakt till fjälls, alldeles som den gången vi uppnådde östkusten.
Men nu var det hög tid att tänka på middag. Ej ens den mest öfverväldigande känsla af att ha nått sitt mål förmår komma en att glömma de materiella behofven; tvärt om gjorde glädjen öfver en öfvervunnen svårighet den materiella njutningen dubbel.
Sedan vi slutat vår middag, togo vi strax itu med att lägga ihop hvar sin börda för vandringen ned genom dalen. Vi måste taga med så mycket som möjligt, af det nödvändigaste.
För att genast ha till hands litet material till båtbyggnaden, togo vi med några bambustänger, i tanke att flere kunde hämtas under arbetets fortgång. De saker vi ej kunde taga med lades på kälkarna och öfvertäcktes väl med presenningar. Sedan detta var gjordt, voro vi ändtligen på eftermiddagen färdiga att draga ned genom dalen.
Vid detta tillfälle fingo vi se, hvilka krafter funnos hos lille Ravna. Under färden öfver inlandsisen hade han dragit minst af oss alla; han klagade ständigt öfver, att det var så tungt för honom »gamle man», och blef alltid efter. Då jag nu fördelat i sex högar hvad vi trodde oss kunna rå med, blef jag icke litet förvånad att se Ravna utom sin andel taga på ryggen sin klädessäck. Jag sade honom, att det ej var meningen, att han skulle bära båda delarna; men han svarade
