tillhåll för dessa fåglar. Möjligen var det en vanlig hviloplats under flyttningen, hvilken, i synnerhet om hösten, då sjöarna äro öppna, går längs inlandsisens rand.
I leran funnos också, liksom öfverallt på vår väg där spår kunde fästa sig, massor af renspår, somliga ej mer än ett par dagar gamla; men de pekade alla nedåt fjorden. Jag behöfver knappast säga, att jag hade ögonen med mig. De irrade oafbrutet längs de bruna fjällsidorna, som omgåfvo oss på alla sidor, men fruktlöst: ingen af de hornprydda varelserna visade sig. På södra sidan om sjön, som vi kallade Gåsdammen, slogo vi oss ned i den höga ljungen för att äta vår middag. Det var en strålande vacker dag; solen sken varmt, himlen hvälfde sig klar och blå öfver oss, och rundt omkring var det vackraste landskap en jägare kunde önska sig. Det måste vara ett verkligt eldorado litet tidigare på året, då renarne äro här i massor och vildgåsen skriker längs stränderna, sannolikt i kapp med änder, snäppor och en mängd andra vattenfåglar.
På aftonen tältade vi på en slätt vid en liten sjö, omgifven af den präktigaste ren mark med sakta sluttande bruna ljungbackar. Vår hare kokades i en gryta, förfärdigad af en spritkanna. Just som vi skulle gripa oss an, stjälpte grytan omkull, och all soppan gick förlorad. Men haren räddades dock och fördelades emellan oss.
Af en sådan dvärg blef det naturligtvis mer än lofligt litet på hvar lott, men det lilla vi fingo smakade orimligt godt. Färskt kött var någonting ovant; i synnerhet var det lätt att tugga i jämförelse med den hårda pemmikanen, hvilken för skröpliga tänder var nära på omöjlig att få ned, äfven om man, såsom Sverdrup och jag, de sämst utrustade i det hänseendet, alltid sökte ut det mjukaste. Ljungbrasan flam-
