made muntert upp, den nya ärtsoppan var varm och stämningen ännu varmare.
Den 26 september hade vi ändtligen någorlunda grundad förhoppning att den dagen kunna hinna fjorden. Vi följde dalen utefter, gående dels öfver leriga, sandiga bottenmoräner, dels öfver jämna sandslätter (terrasser), i hvilka älfven gräft sig djupt ned med branta stränder, som ofta voro bevuxna med manshöga vidje- och hasselbuskar. De senare stodo ännu gröna, medan vidjelöfvet var gulbrunt och vissnadt, sannolikt i följd af föregående dygnets nattköld. Nu var det emellertid 12° värme i skuggan om dagen, och nätterna voro milda som septembernätter där hemma. Dessa slätter äro äfven på tvären genomskurna af raviner efter gamla bäckar, som gräft sig djupt ned i den mjuka sandleran och, om deras branta sluttningar vore öfvervuxna med höga vidjesnår, kunde vara obehagliga nog att komma öfver.
Det var för öfrigt en i geologiskt hänseende ytterst intressant dal vi här färdades igenom. På ett ställe långt ned hade älfven skurit ut ett friskt skred i sandbrädden, och här lågo massor af gamla blåmusslor (Mytilus edulis) bland sanden. Häraf är lätt att förstå, huru dessa stora sandslätter, som fylla dalbottnen, blifvit bildade. En gång har här varit fjord. Gruset och lerslammet, som älfven förde med sig från inlandsisen och som tillkommit genom dennas nötning mot berggrunden under sig, aflagrades på fjordbottnen och fylde denna efter hand med ett vågrätt sand- och lerlager.
Sedermera har landet höjt sig. Att så verkligen skett, bevisa säkrast dessa skal af en saltvattenmussla, som finnas midt in i de aflagrade bankarna här uppe, på en höjd af mer än 20 m. öfver hafvet. Huru denna höjning försiggått, om den skett ryckvis, såsom en bekant norsk geolog sökt göra gällande, eller om den skett långsamt, såsom man på
