isfjordar med de brådstupande afslipade sidorna — ned genom de hårda gneislagren. Det är samma isströmmar, som skjuta de väldiga dammarna framför sig i form af moräner, hvilka, när strömmarna draga sig tillbaka, bli kvarliggande som vallar tvärs öfver fjordarna och dalarna, ofta till stor förtret för vandraren och renjägaren under deras färd uppför de senare.
Men under skridjöklarna framströmma älfvar, som föra med sig ler och grus, jöklarnas slipningsprodukter, och föra dem, såsom ofvan är nämdt, ut i de trånga fjordarna, där de börja åter fylla dessa, i det de aflagra och bilda »ören», sandslätter, sådana vi känna från Trondhjemsøren, Lerdalsøren och många andra ställen där hemma, och sådana vi ännu i dag på Grönland kunna se hundratals uppstå och blifva till.
Det är just af denna orsak studiet at detta lands nuvarande istid är af så stor betydelse. Därigenom få vi den åskådligaste förklaring af bildningar, som eljes skulle vara oss obegripliga. På nära håll se vi där i full verksamhet de mäktiga krafter, om hvilka vi eljes endast med fantasiens tillhjälp skulle kunna göra oss någon föreställning, eller som vi på sin höjd endast skulle kunna studera i de dvärgföreteelser vi i Europa ännu ha kvar från de tider, då hela dess norra del och Alperna voro öfversvämmade af ismarker liknande dem, som nu täcka det grönländska höglandet.
Långt ned i dalen måste vi vada öfver älfven för att komma fram. Ett stycke längre ned upptäckte vi till vår grämelse, att det ej heller på denna sida var möjligt att komma fram, och älfven var här för djup att kunna öfvervadas. Vi måste vända om, så framt det ej var möjligt att komma öfver fjällryggen väster om oss. Medan vi grubblade häröfver, åto vi vår middag.
Som vi hade ätit, försvann Balto. Plötsligt fingo vi se honom uppe på toppen af fjället. Han hurrade, svängde
