triumferande med mössan och pekade väster ut. Han måste tydligen se fjorden. Efter en stunds förlopp kom han tillbaka och berättade, att han sett ett stort blått vatten, som helt säkert vore fjorden; men det låg is på den innersta delen.
I ett nu voro vi uppför backen; alla längtade efter att få se hafvet. Möjligen lockade äfven de af Balto utlofvade hjortronen, så mycket mer som flugorna gjorde vistelsen här nere nästan olidlig. Uppe från höjden var det den härligaste utsikt öfver dalen, där älfven åter slingrade sig mellan enformiga sandmoar, men längre ut låg fjorden. Som en blå slätt sträckte han sig ut mot de höga fjällen, hvilka bildade en ram rundt omkring honom. Hvad Balto tagit för is befanns nu vara en ör, som helt och hållet fyllde den innersta delen af fjorden.
Vi hade nu ej så långt kvar, och stor var glädjen, när vi ett stycke längre ned fingo se några gamla spår efter grönländska kamiker i sanden vid älfbrädden. Sannolikt var det en eller annan renjägare, som för månader sedan ströfvat fram genom detta nu så öde landskap, där den väl upptrampade stigen ned genom dalen tydligt tillkännagaf, att på vissa tider af året massor af ren färdades fram här. Detta var det första spår af mänskliga varelser vi funno på västkusten, om jag undantar några spillningar, Balto påträffat och som han påstod förskrifva sig antingen från människor eller björn.
Sedan vi kommit uppför ännu en brant klint med videsnår, låg omsider fjorden framför oss. Ned till sandören, genom hvilken älfven slingrade sig långt utåt, hade vi blott en kort sluttning. Strax under oss var en liten ljung- och videbevuxen slätt med en tjärn. Här måste vara en god tältplats med skydd af backen mot östanvinden, hvilken just nu kom svepande ned genom dalöppningen direkt från in-
