landsisen. Vi skyndade dit ned, kastade packningen i ljungen, oss själfva efter och läto så riktigt på allvar medvetandet att ha hunnit målet vederkvicka hela vår trötta varelse.
Visserligen återstod ännu för oss alla åtskilligt att bestyra. De fyra skulle hämta återstoden af bagaget, medan Sverdrup och jag skulle fram till Godthaab för att skaffa båt och hjälp — på hvad sätt, hade vi ännu ej klart för oss. Men en sak var dock obestridlig, och det var, att vi nu åter befunno oss i jämnhöjd med hafsytan, om också ej alldeles vid hafskanten, och här var det sannolikt slut på de flesta af våra lidanden och strapatser. En svårighet, som af många sakkunniga, kanske de allra flesta, ansetts för oöfvervinnelig, var nu öfvervunnen — hvad under då, att den stämning, hvari vi befunno oss, var en enda känsla af välbefinnande!
Sedan vi hvilat och ätit litet, togo ett par af oss en tur uppåt fjället i öster för att få en utsikt öfver fjorden. Sedt härifrån, visade sig landet på dess norra sida vara så sönderslitet, att det endast var ringa sannolikhet för, att vi med någorlunda lätthet skulle öfver land kunna uppnå Godthaab.
Att taga vägen öfver Narsak, som ligger på fjordens södra sida, vore säkerligen lättare, men här skulle vi knappast träffa människor som förstode något europeiskt språk. Sjövägen blefve därför nog den säkraste. Vårt beslut var snart fattadt, och vi återvände till tältet för att försöka oss i båtbyggeri, så godt sig göra lät med de material vi hade till hands. Vi hade endast två bambustänger och en skidstaf med oss ned till fjorden; men spant hade vi ej, och därtill skulle ju de krökta askstängerna på kälkarna ha användts. Nu lågo de emellertid där uppe, och det skulle taga minst två, om icke tre dagar att hämta dem. Vi måste söka oss något annat i stället, och då låg det nära till hands att anlita videsnåren, som på flere sidor omgåfvo oss. Balto skulle hjälpa till med
