att göra båten lång och smal för att få honom mer lättrodd; men Sverdrup ansåg, att det skulle medföra för mycken sömnad. Det vore bättre att begagna tältgolfvet ungefär sådant det vore, endast gifva det båtform och lappa det där det var otätt. Vi skulle visserligen på sådant sätt ej få någon elegant farkost, men det skulle gå ojämförligt mycket fortare att få den färdig, och för sjömannens mening gaf jag naturligtvis strax efter.
Olyckligtvis hade vi, som jag redan nämt, lämnat vår segelhandske kvar på östkusten. Hade vi haft den, skulle det gått betydligt fortare med sömnaden; nu måste vi med bara händerna sticka nålen igenom den hårda duken. Ett ännu värre obehag var den massa små flugor som kringsvärmade oss, slog sig ned öfverallt på ansikte, hals och händer och stack alldeles nedrigt. Det var en ren omöjlighet att bli dem kvitt; de voro nästan ännu värre än myggen på östkusten.
Sedan jag en stund försökt mig med segelnålen och funnit, att jag ej dugde till det arbetet, öfverlämnade jag det åt de båda andra, hvilka i det som i mycket annat voro verkliga mästare, och tog med yxan vägen till skogen, det, vill säga, till ett videsnår i närheten, för att söka grenar passande till spant i vårt fartyg. Snåret var på sina ställen så högt, att jag helt och hållet försvann däri och med möda kunde med uppsträckt hand nå buskarnas toppar. Här fanns fullt upp af tjocka grenar, ja, jag träffade till och med på buskar, som vid roten hade ända till ett kvarters tjocklek. Men de voro i allmänhet mycket krokiga, och att finna någorlunda användbara var ingen lätt sak. Omsider lyckades jag träffa på så många, att vi kunde hjälpa oss. De voro hvarken räta eller släta, men när man intet bättre har, är allting godt nog, heter det, och på aftonen var båten färdig. Han hade formen af ett sköldpaddskal. Vi profvade honom i
