Jag vill för en viss del af min lekamen önska, att det måtte dröja länge, innan jag åter får ett så smalt säte.
Sedan vi till middag ätit ungefär lika mycket som till frukost, blefvo sofsäckar, kläder och allt som ej skulle tagas med invecklade i tältet. Alltsammans täcktes så mycket som sig göra lät mot möjligt regnväder, och stora stenar lades däröfver. I båten togo vi med våra två säckar, innehållande en skjorta, strumpor, skor, ett par ytterbyxor, vantar, regnkläder jämte några andra nödvändiga artiklar. Dessutom hade vi lånat lapparnes båda renskinnspäskar, till att svepa in oss i om natten, samt hvar sitt par komager med därtill hörande torrt lappskogräs. Vidare hade vi fotografiapparat med tillbehör, en blecklåda, innehållande patroner till bössan samt 12 plattor ärtmos, en annan blecklåda med 7 skålpund köttpulverchoklad, en segeldukssäck (med knäckebröd, 1 dosa leverpastej, 3 skålpund smör och 5 plattor pemmikan), min segelduksväska, hvari förvarades 33 köttbiskuiter, 2 koppar, som äfven begagnades till öskar, ett kokkärl, hvartill begagnades apparatens öfversta del, sedan filten var aftagen, samt slutligen 1 bössa. Som man ser, rymde vårt stolta fartyg ej så litet.
Sedan allt detta var klart, satte vi oss i rörelse. Först fördes bagaget ned på ören och sedan båten. Vi hoppades kunna ro i den älfven utför och så därifrån sticka ut till sjös. Men äfven här skulle de mest oväntade besvärligheter möta oss. Älfven var nämligen så grund, att hon ej medgaf rodd, och sutto vi båda i båten, var det i alla händelser en ren omöjlighet. Jag som den tyngste gick då till fots öfver ören, medan Sverdrup skulle försöka ensam staka sig fram. Men det blef ej stort bättre: han måste vada i det kalla vattnet och draga båten efter sig, och det var ett surt nöje.
