icke ondt om flere. Måsarna äro, som bekant, nyfikna. Kastar man ut en död, skola de titta på denne; på det sättet föll den ene efter den andre, och vi fingo tillräckligt.
Vi beslöto att till kvällen taga två af dessa stora fåglar hvar. De flåddes, lades två i sänder i grytan och fingo koka en liten stund. Sverdrup blef sedermera en gång tillfrågad, om vi rensade dem väl. »Åh, jag vet inte så noga,» svarade han; »jag såg visst, att Nansen krattade ut något ur dem; förmodligen var det något af tarmarna, och resten gick väl ut i soppan». — »Hur smakade de?» — »Jo, bättre mat har jag aldrig ätit.» Och det var sant. Det föreföll oss båda, som vi aldrig ätit något som kunde jämföras med detta. Den läckraste kyckling kunde omöjligt vara bättre. Om det var vår aptit eller det särskilda tillagningssättet, skall jag dock ej afgöra. Vi tänkte ej heller därpå, utan sleto fåglarna i stycken med tänder och klor, så godt och så skyndsamt vi kunde. Det dröjde ej länge förr än de två första voro försvunna med hufvud, fötter och allt. Så angrepo vi med större lugn och större njutning de andra och drucko soppan till.
Ja, språket har knappast ord att beskrifva de båda vildmäns välbefinnande, som denna afton sutto på Ameragdlas norra strand och gräfde med fingrarna i grytan, medan skenet från elden nästan fördunklades af ett ovanligt norrsken. Det flammade både i söder och norr, men plötsligt var det som en väldig cyklon jagade fram öfver hela himmeln och dref alla flammorna framför sig och tillsammans i en hvirflande ljusmassa nära zenit. Det var som en brinnande eld; ögat nästan bländades af skenet. Så aftog stormen, skenet försvann efter hand, och till slut seglade blott ett och annat matt ljustöcken fram öfver stjärnehvalfvet, hvilket nu åter tindrade med sin förra glans. Man stod där undrande kvar. Ett
