nen, och så var det att äta igen, tills man åter somnade. Om det är sant hvad som sagts, att frosseri hör till de gröfsta synder, måste vi båda, som den dagen åto kråkbär vid Ameralikfjorden, komma att få lida ett förfärligt straff. För öfrigt förundrade det mig, att det ej kom strax; våra magar måste ha varit ovanligt tänjbara.
Vid midnatt lugnade det af, och jag purrade ut. På kvällen hade Sverdrup, trots kråkbären kunnat röra sig så mycket, att han samlat bränsle och hämtat vatten för en möjlig nattmåltid. Det kokades och åts nu i en hast. Kl. 1 voro vi i båten och kunde nu med friska krafter sköta årorna, och det gick raskt framåt längs land i kolsvarta natten. Marelden brann så starkt, att han knappast lyser mer på sydligare bredder; årbladen voro som smält silfver, och när de rörde vattnet, gnistrade och tindrade det med en strålande glans långt ned igenom. Det gjorde ett starkt intryck under dessa brådstupande bergväggar, där man i mörkret nästan ej såg något annat än mareldgnistorna, som kommo och försvunno och hvirflade om långt bakom oss i kölvattnet.
Den dagen såg det ut, som vi skulle få lyckan med oss, och det var något, som vi just ej voro bortskämda med. Vi fingo godt, stilla väder, och för att också hålla ångan uppe, fyrade vi, som vi uttryckte oss, duktigt på med köttpulver och choklad, som gåfvos i täta och rikliga rationer. Det tycktes hjälpa, ty vi hade en oväntad framgång.
I dagningen hörde vi på ett ställe, där vi hvilade litet på årorna, massor af ripor kackla i sluttningen alldeles öfver våra hufvuden. Det skulle varit lätt att skjuta dem, men vi tyckte ej vi hade tid att af den anledningen stanna och lägga till, och så visade vi då den heroiska karaktersfastheten att ro ifrån all denna härliga mat.
