Hela förmiddagen höllo vi stark fart, nästan utan att hvila. Hela det stycke, vi då rodde, stupade stranden så tvärbrant ned i sjön, att det endast på ett par ställen var möjligt att komma i land. Vid middagstiden närmade vi oss till vår öfverraskning fjordens mynning. Då vi här funno en udde med en vacker slät strand, lade vi i land. Stället tycktes vara en omtyckt lägerplats, ty där sågos stenringar efter åtskilliga eskimåtält, och massor af själben och dylikt lågo strödda rundt omkring på alla håll.
Vår glädje öfver att ha hunnit så långt kände inga gränser. Den gick nästan till öfvermod. Det kunde knappast vara långt kvar till Godthaab, och af den orsaken åto vi en middag, som till och med öfvergick gårdagens; vi hade ju nu ingen anledning att spara längre. Vi smorde kråset med den finaste anrättning vi ännu haft på resan. Första rätten var »frutte di mare», d. v. s. sjöborrar (Strongylocentius drøbakiensis), som jag i stora massor samlat på stranden strax bredvid. Deras äggstockar smaka ypperligt, nästan som ostron. Därefter kom måse och teist med fågelsoppa, med riklig tillsats af ärtkorf och bröd, och så stora kvantiteter smör och bröd, och för den som ej dagen förut ätit sig mätt på kråkbär, fanns det öfverflöd på sådana till desert. Jag vet, att vi hade någon svårighet att komma ut i båten igen, och det var endast med ansträngning jag kunde luta mig framåt och fatta årån. När jag hädanefter ville ha Sverdrup i riktigt godt humör, behöfde jag blott nämna vår middag på den stora tältplatsen vid Ameralikfjorden.
Till vår förvåning fingo vi nu också medvind. Lyckan var oss märkvärdigt huld den dagen, och trots våra väl fylda magar gick det på eftermiddagen med ganska god fart. Den enda mörka punkten i vår tillvaro var nu de orimligt smala pinnar, vi sutto på. Det värkte i den närmast liggande
