kroppsdelen så, att jag nästan önskade, det jag kunde vara den delen förutan. Lyckan är sällan oblandad här i världen.
Så kommo vi ut ur fjorden, och i den härligaste solnedgång sågo vi hafvet, holmarna och öarna utbredda framför oss. Himmelns mjuka och mättade färgtoner afspeglade sig i vattnet, som vaggade sig omkring de mörka holmarna och skären, och dessa sågo ut som de sväfvade fritt i den dunkelt glödande rymden. Vi upphörde att ro; en stark hemkänsla kom öfver oss.
Alldeles så ligga de väderbitna öarna utströdda där hemma: man tänker ovilkorligt på skumpelarna och de mjuka, halft genomskinliga töckenslöjorna omkring dem, och bakom ligga fjordarna. Det var ej underligt, att våra förfäder kände sig dragne af detta land.
Med friska tag rodde vi norr ut till långt in på kvällen; men då strömmen gick starkt emot, måste vi till slut lägga i land på en udde. Klockan var då omkring 9, och när jag undantager en kort frukost och en ej mycket längre middag, hade vi sålunda suttit på våra smala pinnar i runda 20 timmar. Det kan ej nekas, att det under sådana förhållanden smakade att få sträcka ut sina lemmar på ett bredare underlag.
Hade middagen varit öfverdådig, så blef nu kvällsvarden det icke mindre. För första gången sedan vi lämnade Jason fingo vi utan vägning taga för oss så mycket vi ville af våra läckerheter, bröd, smör och lefverpastej; i synnerhet frossade vi på smör. Och därpå till desert så mycket vi orkade af köttpulverchokladen, och det vill säga nästan otroliga kvantiteter. Särskildt funno vi, att skifvor af den, inlagda i stora smörklimpar, smakade alldeles utsökt. Vi drucko vatten med socker och citronsaft till och gjorde allt hvad vi kunde för att intet af allt detta, vi så länge gnidit och sparat på, skulle
