föreföll oss nästan som den största lyx. Endast det att åter sitta på en stol var ju en märkvärdighet, och att äta vid ett bord med en hvit duk, att begagna gaffel och knif på hvita porslinstallrikar var någonting helt underligt. Men det smakade väl bra? Det vågar jag ej säga bestämdt. Det var onekligen skönt att äta där ute vid elden också, att slita måsarna i stycken med fingrar och tänder, utan gaffel, utan tallrik, utan ceremonier.
Medan vi åto, kom kyrkoherden i Godthaab Balle och strax därefter doktor Binzer. Ryktet om vår ankomst hade redan spridt sig till kolonien, och de hade då strax skyndat hit ut för att hälsa oss hjärtligt välkomna.
Det blef nu ett frågande och ett berättande om resan, som följdes med det mest spända intresse. Så bröto vi upp, sedan vi sagt vårt älskvärda värdfolk farväl.
Stor var vår förvåning, när vi åter kommo ut i det fria och funno, att det regnade. Vi hade alltså, som lyckans gunstlingar, i rätt tid kommit till människor. Regn skulle ej i vårt lilla tråg varit synnerligt behagligt. Sedan man lofvat oss, att våra saker skulle bli säkert skickade efter oss, begåfvo vi oss i duggregnet öfver kullarna mot Godthaab.
Slutligen kommo vi fram till en bergkulle, vid hvars fot hela kolonien låg utbredd för våra ögon. Det var ej synnerligt många hus: en 4 eller 5 små europeiska, ett antal grönländska och så en högt belägen kyrka. De lågo allesammans i en dalsänka vid en liten bukt. Den danska örlogsflaggan vajade från den höga stången på backen nere vid bryggan. Hela den lilla platsen vimlade af människor. Man hade tydligen begifvit sig ut för att se de gåtfulla inlandsmänniskorna, som kommit i en half båt.
Så bar det af nedåt. Men vi hade knappt kommit i närheten af husen, förrän ett kanonskott dånade ut öfver sjön
