gifva den högsta värme i förhållande till sin vikt. Två olägenheter har den dock. Å ena sidan är han flytande och kan sålunda lätt spillas. Det undvikes dock genom goda kärl, säkra och starka kranar[1] och en försiktig behandling. Å andra sidan kan han drickas och under kritiska omständigheter vara en svår frestelse äfven för den måttligaste. Detta undvikes genom att, som vi gjorde, tillsätta metyl-alkohol.
Idéen till vår kokapparat hade jag ursprungligen fått från den, som begagnades under Greely’s expedition (se dennes berättelse sid. 207), och det var efter flere försök i min vän kemisten Schmelcks laboratorium, som vi bestämde oss för den här framställda apparaten.
Inrättningen skall säkerligen lätt förstås af teckningen. I nedersta afdelningen är en spritlampa med sex vekar. Genom öppningar i bottnen inströmmar luft i så stor mängd, att den möjliggör en fullständig förbränning, på samma gång den måste passera genom eller i närheten af lågorna och därvid förbrännas eller uppvärmas, så att ingen kall luft slipper in i apparaten. Blir detta dock nödvändigt, t. ex. därigenom att eldrummet och spritbehållaren bli för starkt upphettade, hvilket tyvärr hos oss allt för ofta var händelsen, då kan genom tre i eldrummets sidor anbragta hål kall luft insläppas på sidan om lågorna.
Kokkärlet, som sättes ofvanrpå eldrummet, är af förtennt koppar. Det är högt, cylinderformigt, och midt igenom det går ett rör, likaledes af koppar. Genom detta rör passerar den upphettade och förbrända luften från eldrummet upp under bottnen af ett bredare, platt kopparkärl, som står ofvanpå kokkärlet och endast är ämnadt att smälta is uti.
- ↑ Kranarna på våra kärl voro så inrättade, att de kunde skrufvas på hvar gång sprit skulle tappas. Hålen för kranarna voro eljest tillslutna med små, icke utstående tappar, som skrufvades in.
