gör, står jag fast vid, att äfven denna förevändning för att taga det med är förkastlig.
Det rättaste är att helt och hållet bannlysa alkoholen som dryckesvara från arktiska expeditioner[1].
Mindre fördärflig på expeditioner än spritdrycker är tobak, men äfven denna — röktobak såväl som tuggtobak — verkar i hög grad skadligt under starka ansträngningar, och följaktligen icke minst på expeditioner, där tillgången på födoämnen ej är den rikligaste. Den har icke blott ett menligt inflytande på matsmältningssystemet, utan slappar äfven kroppskrafterna och minskar öfver hufvud uthålligheten och härdigheten.
Mot ett fullständigt afskaffande af tobak på arktiska expeditioner talar emellertid en omständighet, som icke kan åberopas i fråga om bränvin (då man näppeligen medtager drinkare), att de flesta människor äro så vana vid den, att de känna en stark saknad, då de måste undvara den. Det är af denna orsak säkerligen icke rådligt att låta öfvergången bli för stark, utan endast efter hand minska tobaksförbrukningen. Men å andra sidan böra ej heller allt för starka tobaksrökare eller tuggare medtagas.
Af expeditionens medlemmar rökte fyra — den gamle lappen Ravna och jag rökte icke — men tobaksrationen var helt liten; under vandringen öfver Grönland tilläts en pipa blott hvar söndag samt vid särdeles högtidliga tillfällen.
- ↑ Professorn i fysiologi vid Kristiania universitet Sophus Torup har fäst min uppmärksamhet på en serie försök, som gjorts med engelska soldater och äro i högsta grad upplysande. Ett antal soldater fingo order att marschera en viss sträcka på minsta möjliga tid. Några af dem fingo med sig konjak i olika kvantiteter, andra endast vatten. Resultatet blef, att ju mer alkohol intagits under marschen, dess längre tid hade den tagit.
