På dessa skidor kommer man fram öfver jämn mark, icke genom att lyfta skidorna och klampa åstad genom snön, såsom man ofta ser fuskare göra, hvilka gå som de ginge barfotade i en myr. Regeln är just att icke lyfta dem, utan föra dem fram, glidande på snön. De hållas alltjämt i framåtlutande ställning, och kroppen följer spänstigt och lätt med i rörelsen. Skidorna föras parallelt så nära förbi hvarandra som möjligt. De föras alltså icke som skridskor åt sidorna, såsom mången, hvilken ej sett en skidlöpning torde föreställa sig. Spåren i snön, där en god skidlöpare gått fram, bli sålunda två parallela linier.
I handen håller man vanligen en staf, med hvilken man hjälper till vid gången och som i vissa bygder har en orimligt stor längd. På detta sätt kan man vid godt skidföre på slätten uppnå stor hastighet. Uppför höjder går det naturligtvis långsammare, men äfven här skall den öfvade skidlöparen vara hvarje annan öfverlägsen. Är sluttningen brant, går han icke rakt fram, utan kryssar sig fram slag för slag upp mot toppen, eller också går han åt sidan ett stycke och så uppåt igen, bildande liksom trappsteg i snön o. s. v. Han kommer alltid väl och hastigt fram. »Intet fjäll är så högt,» säger redan Olaus Magnus 1555, »att han ej på listiga omvägar kommer upp på det».
Utför sluttningarna går det af sig själft, ty lätt glida skidorna på snön. Man behöfver blott hålla sig på dem och ha dem i sin makt, så att man ej ränner på träd eller stenar, eller utför bråddjup. Ju brantare sluttning, dess mer hvinande blir farten, och det är icke utan skäl som det i »Kongespeilet» säges, att man på skidor öfvervinner fåglar i flykten och att intet »som följer jorden» (d. v. s. djur), kan undgå skidlöparen.
