lifvet med ens sköljdes bort ur sinnet och jämte stadsluften låge långt bakom oss? Man växer ihop med sina skidor och med naturen. Det är någonting som utvecklar både själ och kropp och för ett folk har större betydelse än de flesta ana.
Knappast någonstädes ägnar sig naturen bättre till skidlöpning än i Norge. Backar och sluttningar finnas där i tillräcklig mängd, och likaså snö. Allt ifrån barnaåren vänja vi oss här i landet vid skidorna, och naturen själf tvingar i mången fjällbygd gossarne, och flickorna med, att lära sig gå på skidor nästan lika tidigt som de lära sig gå. Djup och lös ligger snön ända invid farstutröskeln hela vintern igenom. Tidigt på hösten kommer han, och sent på våren går han. Vägar känner man i många bygder mycket litet till, och hvar och en, man eller kvinna, som har ett ärende till närmaste gård, måste stiga på skidan, ty utan henne sjunker man ned i snön till midjan. Man växer så att säga upp med skidan, och icke är det sällsynt att se gossar och flickor på 3 eller 4 år försöka sig på henne.
Från den åldern eller litet senare öfvar sig bondgossen i många trakter ständigt och jämt, så länge skidföre finnes. Backar har han i regeln strax utanför stugväggen och öfverallt på båda dalväggarna. På skidor måste han tillryggalägga vägen från och till skolan, och på skidor rör han sig äfven under fristunderna. Läraren är också ute med och går i spetsen för skaran. Och så hvar söndagseftermiddag, hvilken fest är det ej hela vintern igenom, då bygdens ungdom, både äldre och yngre, samlas på ett aftaladt ställe för att i ädel täflingsstrid mäta sig med hvarandra och roa sig, så länge bara dagsljuset hinner till! Och flickorna komma med; men de vilja dock helst se på gossarne, oaktadt äfven de kunna begagna skidorna, och mången god idrott på skidor är utförd af norska jäntor utan att bli omtalad.
