Sådant är de ungas vinterlif i mången norsk bygd. Gossen är ännu ej torr bakom öronen, innan han lärt sig, hvilket »skap» en god skida skall ha, hur det bästa virket till skidorna ser ut, och hur han skall vrida vidjorna för att få goda bindslen. En hvar lär att reda sig själf utan andras hjälp. Han växer upp till en karl för sin hatt, som hans far var. Måtte det så alltjämt fortfara och skidlöpning öfvas och utvecklas, så länge det finns män och kvinnor i de norska dalarna!
Det är emellertid i synnerhet för vinterjakten som skidorna äro en absolut nödvändighet här i Norge, liksom i hela norra Europa och Sibirien, och det är genom den som de bästa skidlöparne utbildats..
Förr i tiden var det här i Skandinavien vanligt, att de större djuren, såsom elg och ren, om vintern jagades på skidor. När snön ligger djup, är det merendels för en god skidlöpare ingen svår sak att upphinna och fälla dem, då de sjunka ned och endast med möda kunna komma fram. Det var en spännande jakt, som ofta nog fordrade så väl styrka och uthållighet som skicklighet att föra skidan. Detta sätt att fälla renen omtalas redan i det förut anförda stycket af Kongespeilet.
Nu mera, då dessa djur äro fredade under vintern, är därmed denna jakt förbjuden; men ännu drifves den säkerligen af krypskyttar i många delar af Skandinavien i synnerhet i Sveriges jämnare skogstrakter, där den faller sig lättast.
Den jakt, hvartill den norske bonden nu mest begagnar skidan, är helt visst ripskyttet och snarfångsten i fjällen. Den är fredligare och mindre ansträngande denna jakt, men äfven den har sin dragningskraft. Att färdas i fjällen om vintern, när videsnåret ligger nedtyngdt under snön, och riporna, så hvita att de endast med möda kunna skiljas från omgifningarna, flaxa och kackla i björksluttningarna, kan nog
