komma en att andas lättare och friare, medan ögat rundt omkring sig endast ser den hvita vidden. Och att så med bössan och jaktbytet på ryggen med hvinande fart ila utför de långa, öppna sluttningarna, det kan nog gifva blodet en raskare fart.
Ej ovanligt är, att den norske bonden äfven begagnar skidan till att ringa hare om vintern, och understundom händer väl också, att han på skidor uppsöker björnen i idet, eller, när snön är djup och lös, förföljer lon, järfven, eller en och annan björn, som tillfälligtvis blifvit skrämd ur sitt ide. Och bland lapparne är det någonting ganska vanligt, att unga och gamla på skidor sätta efter och förfölja sin värsta fiende, vargen, tills de kunna skjuta honom eller med skidstafven slå ihjäl honom.
De sibiriska folken drifva hela sin vinterjakt på skidor, och då vintern hos dem utgör den längsta delen af året och jakten under denna årstid är den viktigaste, inses lätt, hvilken nödvändighetsartikel, ja, vi kunna tryggt säga, hvilket lifsvilkor skidan är för många af dessa folk.
Skidlöpningen är gammal i Norge, hur gammal är icke lätt att säga, ty den går längre tillbaka i den norska forntiden, än vi äga historiska uppteckningar. I sagorna om vår stamfader Nor heter det, karakteristiskt nog, att han och hans följe drogo fram på skidor. De stannade i Kvänland (Finland), tills det blef godt skidföre, och så drogo de den norra vägen, rundt omkring Bottniska viken, in i landet. Dessa sagor äro dock af ett jämförelsevis sent datum.
I synnerhet genom medverkan af professor Gustav Storm, hvilken ägnat frågan en särskild uppmärksamhet, har jag samlat en mängd värdefulla upplysningar om skidans historia i Norge, och jag skall här meddela något däraf.
»Det synes mig ganska sannolikt,» säger professor Storm i ett meddelande till mig, »att norrmän och svenskar