lånat skidlöpningen af finnarne (lapparne).» I alla händelser peka de äldsta historiska underrättelserna i denna riktning. I midten af sjette århundradet gåfvo två sydeuropeiska författare, greken Prokopios och goten Jornandes, lapparne ett namn, som röjer våra äldsta förfäders uppfattning. Bägge omtala den gren af norrmännen, som lefva på 67°—68° n. br., alltså nordländingarne, och som kalla sina nomadiska grannar skridfinnar. Nordländingarne ha alltså gifvit finnarne eller lapparne tillnamnet skrid, emedan de funno, att skridande var utmärkande för dem; men skrida (glida) är just i det gamla språket det betecknande uttrycket för gående på skidor (skrida à skidum; Finnr skridr m. fl.).
Benämningen skridfinnar glömdes snart i Norge (och Sverige), ty här lärde man sig snart konsten; men namnet hade trängt söderut och användes äfven senare af andra germaniska folks författare om finnarne (lapparne), så t. ex. af Paulus Diaconus i hans longobardiska historia (cirka 790), af konung Alfred i England (cirka 890), af Adam från Bremen (cirka 1070) och at Saxo grammaticus (cirka 1200).
Långt fram i tiden ansågo dock äfven norrmännen och nordborna öfverhufvud finnarne (lapparne)som de skickligaste af alla skidlöpare och skidlöpningen såsom någonting för dem karaktäristiskt. Så låter Snorre Sturlasson drottning Gunhild, hvilken uppfostrades hos två lappar i Finmarken (cirka 920), yttra om dessa, att »de äro så ypperliga skidlöpare, att ingenting kan undgå dem, hvarken människor eller djur, och allt hvad de sikta på det träffa de». I Magnus Barfots saga förekommer ett gammalt ordsprâk: »snæliga snuggir sveinar, kvádu Finnar áttu andra fala» [1]. Alltså brukade väl norrmännen den tiden — cirka 1096 — köpa skidor
- ↑ Jag tror det likar sig till snö, gossar, sa’ lappen, bjöd ut skidor.
