af lapparne, hvilka, enligt Stephanius’ kommentar till Saxo, ännu i sjuttonde århundradet äro mästare i deras förfärdigande.
Historia Norvegiæ (från cirka 1200) skildrar lapparne som utmärkta jägare, hvilka bo i skinntält. När de flytta, taga de dessa på ryggen, fästa glatta träspjälor, som de kalla »åndrer», under fötterna och ila snabbare än fågeln öfver snön och fjällen. Den nästan samtidige Saxo yttrar äfven om lapparne, att de, när de jaga, »på krökta spjälor ila omkring på de snötäckta fjällen, och när han skall berätta sagan om konung Harald och Toke, låter han konungen skryta med sin skicklighet »i lapparnes konst att ila fram öfver snötäckta branter».
I den isländska lagsamlingen »Grågåsen» (cirka 1250) heter det bland annat, »att den fredlöse skall drifvas så långt som finnen (lappen) löper på sina skidor, furan växer och Örnen flyger en vårdag med medvind under bägge vingarna». Detta är tydligen ett äldre norskt lagrum, som upptagits på Island.
Vi skulle ur våra sagor kunna återgifva ännu mer om lapparne som skidlöpare; men af det här anförda skall det säkerligen redan bli klart, att lapparne äro de som i Norge först infört skidorna. Enligt Storm kunna vi med säkerhet påstå, att skidlöpning redan i tionde århundradet öfvades i Norge, åtminstone i Nordland och antagligen öfverallt i fjällbygderna nordanfjälls, måhända äfven på Oplanden. I en mängd kväden från tionde århundradet begagnas skidor och »öndrur» (med skinn öfverdragna skidor) i poetiska bilder, där fartygets segling öfver hafvet liknas vid skidornas framfart. Så kallar t. ex. Guthorm Sindre på Hakon den godes tid skeppet »svanevangens (d. ä. hafvets) skidor». Detta visar ju tydligt, att bruket af skidor måste varit allmänt kändt, ty eljes skulle ingen förstått sådana bilder.
