Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/95

Den här sidan har korrekturlästs
73
SKIDLÖPNINGEN I VÅRA DAGAR.

landet, där de ogynsamma snöförhållandena på många ställen förbjuda bruket däraf. Och af hela norska folket ges det väl nu för tiden jämförelsevis få män och ynglingar, som icke åtminstone hjälpligt kunna taga sig fram på skidor. Äfven bland kvinnorna är det ett ej ringa antal, som kan handtera sina skidor nu lika väl som på Olaus Magnus’ tid (cirka 1550), »då man såg kvinnor gå på jakt med lika stor, eller måhända ännu större raskhet än männen».

Till lycka för vårt folk är skidlöpningen stadd i jämn och oafbruten utveckling. Från Telemarken och Kristiania med kringliggande trakt komma de flesta af våra yppersta skidlöpare, men många sådana finnas äfven i Österdalen, Oplanden, Numedalen, Hallingdal, Valders, Gudbrandsdalen, det Trondhjemske samt Nordland och Finmarken.

I Sverige, där skidan säkerligen af lapparne infördes på samma gång som i Norge, är skidlöpningen mindre utbredd och utvecklad än hos oss. Det är ju också helt naturligt, att Norge med sina många fjällbygder skulle fostra flere goda skidlöpare än Sverige med sin långt mindre brutna yta. Det är också hufvudsakligen endast i fjäll- och skogstrakterna i det nordliga Sverige ned till Helsingland, Dalarna och norra Värmland som skidan är känd och använd. Den idrottens uppblomstring, som på senare tiden ägt rum i Sverige, har dock gjort, att man äfven i städerna längre söderut, med Stockholm i spetsen, börjat öfva äfven skidlöpningens idrott.

Af norrmännen fördes skidlöpningen redan i äldre tider till Island. Den synes dock där snart åter blifvit glömd, ty ingenstädes i de isländska sagorna omtalas den vid fjällöfvergångar, medan isländingar, när de komma till Norge, ofta skildra skidlöpningen. I förra århundradet hade den gått så tillbaka, att en kunglig resolution af 1780 fastställde