ett arvode åt den enda person på Island som »kunde konsten», en norsk handelsbetjänt Buch i Husavik, för det han skulle undervisa tre andra däruti. Skidlöpningen kan dock knappast stå på någon hög ståndpunkt däruppe. Så t. ex. känner man där ännu icke till att binda skidorna fast vid fötterna, hvarförutan man naturligtvis aldrig kan få fullt välde öfver dem. Dock sades mig, att på nordlandet skall finnas en och annan isländare, som är »ganska flink» på skidor. Men att de skulle vara det äfven efter norsk måttstock, vågar jag ej gå i god för. Efter ett meddelande af kandidat A. Hansen, hvilken 1882 reste på Island, skola midt på ön finnas gårdar, som hela vintern äro afspärrade från den yttre världen därför, att folket där ej känner bruket af skidor.
På Grönland har skidlöpningen sannolikt först på en mycket sen tid införts af norrmän. Den synes icke varit känd där någonstädes, då Egede 1721 anlände dit; men hans raska söner, hvilka ju kommo från Nordland, införde bruket af skidan redan 1722. I Paul Egedes dagbok läser man: »Den grönländska ungdomen var mycket benägen att drifva gäck med oss — —; däremot kunde vi skryta med vår konst att åka skridskor och gå på skidor.»
Skidlöpningen idkas nu dels af danskarne däruppe, dels af eskimåerna själfva; men ingendera har kommit utöfver nybörjarens stadium. Skidorna ha här aldrig vunnit fotfäste; de anses mestadels som leksaker till tidsfördrif på lediga stunder. Endast sällan begagnas de till jakt om vintern. Eskimåen, som mest sysselsätter sig med fiske utanför kusterna, har icke insett den stora nytta de därvid skulle kunna göra honom, och det är säkerligen endast undantagsvis han t. ex. jagar vildrenen på skidor, hvilket dock hände ett par gånger, medan jag var däruppe.
