Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/99

Den här sidan har korrekturlästs
77
SKIDAN I FINLAND OCH RYSSLAND.

på ett mycket poetiskt sätt. I svensk öfversättning lyder första versen sålunda:

Nu mitt spjut är skodt och spetsadt,
Redo äro alla pilar,
Spänd är strängen på min båge,
Endast skidor, skinnbeklädda,
Saknas här ännu för färden.

Betecknande är, att äfven här talas om skinnbeklädda skidor, och att Lemminkäinen, såsom det i andra versen säges, beger sig till en lapp — »sköne Kauppi ifrån Lappland» — för att af honom få förfärdigade ett par goda skidor. Det vill alltså synas, som äfven finnarne haft lapparne till läromästare. Denna dikt är dock i sin nuvarande form af jämförelsevis sent datum: den förskrifver sig sannolikt från tolfte eller trettonde århundradet.

I Ryssland finnas skidor, utom hos storryssar, letter och en del polacker, hos alla finska folk ända ned till stepperna vid Volga. Hos permierna omtalas de från 1549 af Herberstein (Rerum moscovitarum commentaria).

I Asien är skidan utbredd öfver hela norra delen, hos alla folk norr om den stora steppen och öknen. Enligt A. Jacobsen, begagnas de hos golder, giljaker och ainoer, märkligt nog, mest vid åkande på hundsläde. Kojuren (kusken) sitter grensle öfver sin smala släde och stöder den med sina skidbeklädda ben.

Jäcobsens körsven hade berättat honom, att tunguserna stundom begagna sig af skidor på det sätt, att de, stående på skidorna, låta draga sig af en ren, medan de i venstra handen hålla en läderrem, som är fäst vid renen, och styra med den högra.

Något snarlikt skall äfven förekomma hos ainoerna, att sluta af en japansk teckning i Nordenskiölds Vegaresa