Påskäggen och deras hedniska ursprung
af
Louise Hagberg.
När kristendomen utbreddes, och de hedniska högtiderna ej längre firades, försvunno icke därför de hedniska bruken; de flesta af dem kvarlefde, ehuru de, omplanterade i kristen jordmån, fingo en annan tydning. Under kristendomens första tid utfärdades visserligen flera stränga förordningar, som förbjödo de kristna att taga del i de hedniska och de judiska festerna, men längre fram i tiden, då man icke så mycket behöfde frukta för återfall i den gamla tron, insåg kyrkan snart nog, att den bäst främjade sitt ändamål, ifall den ej allt för mycket skrämde de nya trosförvanterna, utan läto dem i ett och annat följa sina gamla vanor. Därigenom att kyrkan sålunda sanktionerade bruk, som den ej kunde undertrycka, införlifvades många hedniska föreställningar med den nya tron, hedniska och kristna bruk blandades med hvarandra, och än i dag är ej all hedendom öfvervunnen hos de kristna folken.
Det är i synnerhet i de katolska länderna, som de flesta dylika bruk kvarlefva, enär i de protestantiska många af dem vid reformationen förbjödos såsom varande »påfvisk villfarelse» och hedendom. Bland sådana ursprungligen hedniska bruk må här sålunda anföras offrandet vid heliga källor, hvilket skedde »med mycken vidskepelse, såsom ljus, mässande, korskyss m. m.» Närmast med anledning af att en engelsman, hvilken sade sig härstamma från Sverige, gjort en pilgrimsresa till St Eskils källa i närheten af Strängnäs, skrifver ärkebiskopen Laurentius Petri den 5 aug. 1568 till biskopen därstädes, Nicolaus Helsingius, att han funnit nödigt tillskrifva samtliga biskopar att i hvarje stift uppsöka och igenkasta sådana källor, som icke för vattnets skull behöfdes; de,
